Jag har jobbat med strukturerad integration i 10 års tid. Med strukturerad integration menar jag inte den i särklass vanligaste integrationsformen, dvs punkt-till-punkt integrationer (som inte helt ovanligt med tiden blir spagetti-integration), utan den typ av integrationsform som kallas för SOA (Service Oriented Architecture), och som baseras på en SOA-plattform. Kundreaktionerna har varit genomgående positiva när jag beskrivit SOA-konceptet, för vem kan tycka illa om: återanvändning av integrationer och funktioner, inga beroenden mellan system (som gör att det är betydligt lättare att göra förändringar i systemens gränssnitt, lägga till nya och ta bort gamla system), mycket snabbare time-to-market, radikalt lägre förvaltningskostnader, och 10 fördelar till!

Så vad har hänt under de 10 åren? Allt och ingenting. Allt, i den mening att företagen har fortsättningsvis implementerat en mängd integrationer, punkt-till-punkt såväl som med SOA-plattformar. Ingenting, i den mening att man inte får ut effekten av SOA! Varför? Och anledningen sägs vara:
- en oöverstiglig uppgift att transformera punkt-till-punkt integrationerna och organisationen till SOA
- budgetmodellen passar inte SOA (hela budgeten går till systemutvecklingsprojekten. Vem skall betala för ett SOA/ICC-införande?)
- mödosamt att genomföra ett SOA-projekt (mycket kompetens som måste skaffas)
- SOA-projekt är associerade med höga investerings- och driftskostnader